|
PROJEKTBESKRIVNING
Manusgruppen
Fas
1: september 2001- december 2002
Mötet
mellan ungdomar och pensionärer
BAKGRUND:
Vid ett besök i Rinkeby juni 1998 träffade filmregissören Ragnar
di Marzo ett trettiotal ungdomar, majoriteten med invandrarbakgrund.
Mötet blev avgörande för båda parter. Alla var trötta på den förenklade
moralistiska världsbild som ungdomsfilmer ofta beskriver d.v.s.
gängbildning, vitt mot svart, våld sex och droger. Tillsammans kom
vi överens om att försöka göra en långfilm befriad från dessa schabloner.
Det
unika med detta projekt var bland annat hur manuset kom till, där
hela gruppen medverkade i skrivandet. Parallellt med manusskrivandet
genomförde ungdomarna skådespelarövningar. Filmen var genomförd
och uppbyggd i tre akter. Manusförfattandet varvades med inspelningsperioder
och allteftersom processen framskred vågade gruppen ge sig in på
djupare och djupare vatten i filmberättandet.
Långfilmen
"Det faller en
dröm" hade premiär efter två års ihärdigt arbete på Kulturhuset
i Stockholm och var en succé. Denna annorlunda arbetsmetod
skapade nyfikenhet inom dagspressen och media, flera artiklar skrevs
kring projektet. Filmen fick bidrag från åtta institutioner, bland
annat Ungdomsstyrelsen, Svenska Filminstitutet och Rinkeby stadsdelsnämnd.
Flera
ungdomar från detta projekt ville fortsätta att göra film tillsammans
och det var då som vi fick idén att göra en liknande kollektivfilm
tillsammans med pensionärer. Vi letade efter en grupp pensionärer
som skulle nappa på projektet. Vi fick kontakt med PRO lokala förening
Boo i Orminge. Entusiasmen och nyfikenheten var stort och i september
2001 bildades den ideella föreningen Gränslös film
och vi startade projektet Manusgruppen. Vi träffades varje
tisdag mellan 13 00 -16 00, varannan vecka på Boo Folkets Hus i
Orminge och på Lava på Kulturhuset i Stockholm
Manusgruppens mål har varit att förvekliga en långfilm i en "workshop
anda" där den "demokratiska processen" är i fokus, det innebär en
resa från idé till färdig film där alla deltagarna känner att de
har bidragit med något viktigt. Dramaturgen Fredrik Lindkvist som
arbetar som frilans inom bl.a. filmskrivande och undervisning, hjälpte
Manusgruppen att använda sig av de dramaturgiska verktygen.
Det viktiga i en manusprocess med många personer inblandade är att
etablera ett gott arbetsklimat där deltagarnas kreativa kanaler
behålls öppna. Grunden för deltagarnas engagemang är att manuskriptet
utgår från deras idéer och de berättelser och erfarenheter ur sina
personliga liv som de delar med sig av.
Manusgruppen
har också gjort en dokumentärfilm
om den kreativa processen i skapande av en kollektiv film. Dokumentärfilmen
följer ungdomarna och pensionärerna i deras arbete - söker svar
på varför de ger sig in på detta projekt, vad de förväntar sig,
och hur projektet har påverkat synen på det "andra generationen".
Det finns flera "eldsjälar" i "dokumentärgruppen". Carolina
Gonzales, 23 år och Ulla
Johansson, 77 år är två av dessa. Carolina och Ulla berättar:
Mitt
namn är Carolina Gonzales, jag är en chilensk tjej på 23 år och
är uppväxt i Rinkeby. Jag tänkte berätta lite om mig själv och idéer
kring projektet.
När
man börjar växa, speciellt som kvinna, så märker man om våldet som
tjejer/kvinnor får stå ut med. Så vi startade 1998 en tjejgrupp
i Rinkeby som hette "Dagens ungdom". Det var på det viset som jag
hörde talas om Sandino Hus och Ragnar. Så hela tjejgruppen gick
dit på studiebesök - hälften av oss stannade och gick med i långfilmsprojektet
"Det faller en dröm". Det var fyra härliga och jobbiga år. Jag lärde
känna en massa underbara människor och det var då jag insåg att
det var med media jag ville hålla på med. Premiären till långfilmen
"Det faller en dröm" hade vi på Kulturhuset och var väldigt lyckat!
Vi fick mycket beröm.
Alla
vet väl om den "onda cirkeln" som finns bland generationerna. Jag
var också i den förut. Det var när jag var 18 år som min styvmor
tyckte att jag skulle jobba med henne på ålderdomshem. Det var där
jag bröt det "onda cirkeln", jag började prata och lyssnade på de
äldre. Dom är helt underbara. Vårt gäng i Manusgruppen är en aning
yngre, men den äldsta är ändå 83 år!
Jag
har varit med i Manusgruppen sen hösten 2001. Att göra en dokumentär
om vårt samarbete och hur man gör en film i en sån stor grupp, känns
för mig naturligt. Det kan inte vara många eller någon som har gjort
en dokumentär om hur pensionärer och ungdomar träffas på sin fritid
för att uppfylla en gemensam dröm att göra en film!
Vi
har även gjort vårt första föredrag om hur vi gör film på Segeltorps
Skola. Vi var fem personer som åkte till skolan klockan åtta på
morgonen och vi hade föredrag två gånger, den första var för alla
nior från skolan och de var cirka 97 personer. Sedan var det alla
sjuor från skolan, cirka 92 personer. Vi berättade om vårt samarbete
mellan ungdomar och pensionärer och hur vi gör film. Många tror
att det är bara att ta en kamera. Vi gjorde vårt bästa för att berätta
allt vi visste om arbetet "bakom en filminspelning". Några undrade
hur det var att jobba med äldre, de tyckte inte att deras mormor
är så kul!? Det finns många fördomar, därför känns det här projektet
så rätt.
Ulla
Johansson har skrivit:
Mitt
syfte med dokumentärgruppen är att visa hur ett samarbete mellan
äldre och yngre kan bära frukt och att visa hur en långfilm blir
till från det första mötet med Manusgruppen till premiär. För egen
del har jag genom Manusgruppen fått nya möjligheter och kunskaper
som satt igång min fantasi och min nyfikenhet, vilket är inte är
helt fel när man är 77 år.
Under
hösten 2002 började vi att träffa skolungdomar och föreningar som
arbetar med liknande projekt som t.ex. Zingo film i Alby som vill
starta en egen manusgrupp.
Vi
delade med oss våra erfarenheter kring mötet mellan generationerna.
Vi berättade hur projektet har påverkat oss och hur vi lyckades
arbeta i en så stor grupp på ofta över tjugo personer - men ändå
behålla den "demokratiska processen" i centrum. Det viktigaste har
alltid varit "vad vi vill berätta" och att ha en bra kommunikation
mellan oss i gruppen. Vi förde samtal på hur man skapar "ringar
i vattnet" - och hur vi skapar nätverk. Audrey
Baudoin som gjorde en "volontärtjänst" inom Eu-programmet Ungdom
- berättade om hennes erfarenheter kring ett volontärprojekt i ett
annat land.
Det
har varit glädjande att se med vilken entusiasm som deltagarna från
Manusgruppen har träffat andra ungdomar och projekt för att
berätta om sina erfarenheter med projektet.
Fas
2: januari 2003- juni 2003
Filminspelning
Producenten
Lukas Wojarski från Projektbyrån
Orkano sammanförde ett engagerat filmteam som i februari 2003
började träffa Manusgruppen. Några av deltagarna i Manusgruppen
bildade en grupp som tog ansvaret för scenografin på inspelningen.
Ann-Marie Ekström
83 år, eldsjäl i "scenografigruppen"
berättar om första provinspelnings dagen:
Halv
åtta på lördagsmorgonen stannade bilen med allt som skulle placeras
ut, ljus, kamera och alla sladdar. Ljus skulle skärmas av och pojkarna
och Karin arbetade och hade samtidigt roligt - vilket härligt gäng!
Jag fick så mycket kindpussar och kramar så jag får tårar i ögonen,
bara jag tänker på det! Vilket härligt kamratskap det var mellan
alla! Jag hade smörgåsar, kaffe och dryck färdigt när de kom. Karin
handlade mat åt alla och vi hjälptes åt med kaffe och mycket dryck
när det behövdes. Ingen klagade på något, det var en fin stämning,
jag som aldrig har varit med om en filminspelning annat än som statist,
tyckte att det var en upplevelse utan like. Skådespelarna var så
underbara människor - tiden gick alldeles för fort.
SNÖBOLLSEFFEKT:
det har varit spännande är uppleva hur stödet för projektet har
varit så positiv. Etablerade skådespelare har entusiastiskt medverkat
i filmen och deltagit i manusmötena. Flera företag har bidragit
till projektets förvekligande genom att t.ex. hyra professionell
utrustning till lägre kostnader eller via sponsring. Konceptet har
också väckt intresse hos den lokala pressen, dagspressen, radio
och television som har bevakat projektet. På hemsidan finns en länk
där man kan läsa flera av de artiklar som har skrivits.
Perioden
april-juni 2003 förverkligade Manusgruppen sin dröm - att
göra en professionell långfilm! I projektets början kunde det uppfattas
som lite långsökt att pensionärer och ungdomar som träffas en dag
i veckan med storslagna filmdrömmar skulle kunna få ihop både manus,
skådespelare, team och finansiering.... men drömmar smittar sig
och vi klarade det! Men inte utan att ta en hel del risker!
Under
inspelningen fortsatte "dokumentärgruppen"
att filma projektets förvekligande. Manusgruppen medlemmar
var inbjudna i flera radio program, lokal och rikstäckande, för
att berätta om projektet. Se länken pressklipp
Fas
3: augusti 2003- juni 2004
Näst
sista fasen av projektet d.v.s. att vi klipper långfilmen. För oss är det viktigt
att allmänheten får del av hur projektet genomfördes och får träffa
medlemmarna från Manusgruppen. Därför
vill vi göra en turné ute i landet. Under dessa tre år
som projektet har fortskridit har en omfattande kontaktnät skapats:
privatpersoner, ideella föreningar, institutioner och näringsliv
har engagerat sig i projektets förvekligande. Vi har bildat en arbetsgrupp
med mål att organiserar en turné i Sverige. Läs mera om planeringen
kring turnén på länken turné.
|
