Sista uppdatering

En semesterresa i Jugoslavien 1967

Vi, min man och jag åkte på semesterresa till Jugoslavien. Vi åkte från Arlanda med flygbyte i Malmö och sen till Dubrovnik. Därifrån åkte vi till semestermålet: badorten Budva. Väl framme hade våra resväskor kommit på avvägar. Två andra resenärer hade samma otur. Vi hade bara handbagaget. Någon större sortering av baddräkter fanns inte, men jag fick en passande och den var gul och blå med blixtlås. Men för maken som var stor och kraftig fanns det inga badbyxor till.

Men här hade vi tur i oturen för vi fick följa med på en utflykt till Albanien på en dags varsel som annars tagit många dagar att anmäla sig på.

Gränsen mellan Jugoslavien och Albanien hade varit stängd i 30 år. Chauffören på bussen hade en syster gift i Albanien, henne hade han inte träffat på hela den tiden så han var glad att få köra oss och få träffa henne på samma gång. Det var lång resväg till gränsen, om jag inte minns fel var det 30 mil. En mycket trevlig resa i ett vackert land.

Vid gränsen var det ordentlig genomgång av både buss och passagerare. Vår guide fick inte säja något i Albanien, utan en Albanier skulle ta över. När vi hade uppehåll fick vi inte ge något till tiggande barn som det visades finnas gott om. Guiden var en förtjusande liten rundnätt kvinna som hade en doktor titel av något slag. Hon berättade förståss hur det hade gåt framåt för landet och nu var det kineserna de hade hjälp ifrån.

Vårt mål var Therana och inkvartering på ett hotell vid Paradgatan där Kung Zoug hade firat sitt bröllop. Det var inte farligt att gå ut med kockan 23.00 slogs det en järnring kring staden. Vi gick ut för att se hur där såg ut på kvällen efter middagen men det var nästan inget folk, de man såg, satt på barriären runt gatan och inte en enda bil. Vi var snart inne i hotellet igen. Risigt var det ju och personalen i kommunistiska länder är ju inte mycket för service precis, ovana som de var vid turister efter så lång avstängning. När vi tittade i hotelliggaren fanns bara ett svenskt namn före oss nämligen Jan Myrdal. Nästa dag var vårt mål marknaden. På vägen dit kunde vi se en fotograf i arbete. En familjebild i en vrå och fotografen hade kameran uppställd och hade ett svart skynke över sitt huvud, så gammalmodigt men det var roligt att få se. Så hade det varit i Sverige också fast längesen. Spartanskt med varor men det visste vi för vi hade fått veta att folk kunde gå långa vägar uppifrån bergen för att sälja några ägg och lite grönsaker. En kvinna hade några flätade korgar på armen, min man gick fram och ville köpa en av henne, men icke, det kom fram två unga män i svarta byxor och vita skjortor. Av klädseln att döma hade de varit utomlands, kanske studerat.  Kvinnan  fick inte sälja till oss.

Tillbaka på hotellet, packa ihop och sen in i bussen till ett badhotell. Två rum röjdes ut som vi fick för att byta om till badkläder. Samma guide var med oss hela tiden. Jättehärligt bad och upplevelse, men det går inte att vara riktigt glad och njuta. Det kändes så spänt på något vis och så synd om människorna i denna fattigdom.

In i bussen igen för färden tillbaka till Budva, när vi kom över gränsen till Jugoslavien var vi lättade och tyckte att vi hade kommit hem. Vi sa farväl till den Albanska guiden och den svensktalande tog över igen. Väl hemma i Budva hade våra väskor anlänt efter fel omlastning i Malmö, de hade tagit en sväng till en tysk flygplats. Makens väska var så gott som tom, guiden sa att dom trodde inte att jugoslaverna stulit kläderna, de var så ärliga, hon trodde att det var på resans gång det hade hänt. Sen blev hon själv bestulen på sin portfölj med bl.a listan på resenärerna . Men hon hann se tjuvarna så de blev tagna av polisen och hon fick den tillbaka.

Ja, det här var några roliga och oroliga minnen från semesterresa till Jugoslavien som det var en gång.

Agda hade blivit ensam efter ett långt äktenskap då hennes man avled. Nybliven pensionär, en son som nu är 40 år gift och med två tonårsbarn. Sonen och hans familj ställde upp med hjälp att sälja huset som blev för stort och dyrt för Agda att bo kvar i. Byte till en mindre lägenhet blev det istället. Hjälp till att flytta och iordningställa gick bra, familjen hjälpte så det blev klart.

Agda trivdes mycket bra i sin nya lägenhet, men besöken från familjen blev inte så ofta. Mamma klarar sig så bra själv, frisk som hon var och sonen och sonhustrun hade jämt upp med sina heltidsarbeten och sina barn.

Agda började få tråkigt, inga arbetskamrater eller grannar att tala med och i sorgen över att bli ensam, kände hon sig onyttig och nedstämd på alla sätt och vis! Ingen behövde henne längre.

Så gick ett år med alla stora helger som är svårast för dom som har blivit ensam. Men ljusningen kom när hon vid ett kyrkobesök blev bekant med en kvinna som varit ensam i många år och som också hade bara en son.

Agda blev övertalad att komma på ett pensionärsmöte och det var början på ett nytt liv. Som hon alltid tyckt om att sjunga kom hon med i en liten pensionärs kör (25 personer) och det var det stora lyftet.

Som hon är en kvinna med gott humör och lätt att bli bekant med alla sorters människor av båda könen så blev det allt mer att delta i fritidsverksamheten i församlingen.  Men Agda släppte ingen precis in på livet, hon hade sin egen lilla integritet.

Hon fick höra av diakonissan hur stor hjälp bland annat flyktingar behövde. Agda själv saknade någon som behövde hennes hjälp, och så hon fick kontakt med ett nätverk som gömde flyktingar. Ett nätverk som i hemlighet försöker ge skydd till utvisningshotade flyktingar i bostäder tills det ordnas uppehälle tillstånd.

8 januari
Idag har det ljusnat rätt mycket angående huvudpersonen Agda, hennes karaktär och bekantskapskrets. Av vår diakonissa Birgitta har vi fått mycket hjälp när hon berättade om en familj som kom till församlingen för söka skydd och hur de hjälpte dem. Det är beundransvärt, men det slutar nog inte alltid lika lyckligt. Jag hoppas innerligt att historien om Agda och invandrarkvinnan också sak sluta lyckligt!
Under historiens gång har även Agda fått ett lyft och börjat intressera sig för hur hon ser ut, känner sig yngre och hoppas på en ljusare framtid trots sin ålder.
Med vänlig hälsning och tack för en trevlig samvaro.

5 februari
Dana fick komma från sitt gömställe i kyrkan till Agdas hem, i väntan på att få asyltillstånd.  Att åka tillbaka till sitt land var ett stort hot för henne.  Hon tog sig hit för att hon ville bli en fri kvinna.! Musik var hennes intresse, men den sortens musik hon ville ägna sig åt var förbjudet i sitt hemland och det ansågs inte passande för en 23-årig kvinna som istället skulle ägna sig åt att bilda familj med man och barn.

I Agdas hem fanns sonens piano kvar och Agda själv hade en gitarr som nu stod i en vrå och som hon inte spelat på sedan många år. Men med Danas hjälp blev det roligt att spela igen och det blev ett nytt liv i Agdas så tysta och trista liv.

Trots den stora åldersskillnaden kom de bra överens, musikintresset hade de gemensamt och engelska språket talade de båda.  Men Agda försökte förståss lära ut svenska. I stället för att vara tysta i "gömstället", blev det mycket sång och spel från den annars så tysta lägenheten. Grannarna började undra och pratade med varandra om detta, vad hade hänt Agda egentligen? Vid möte i trappan eller ute hade hon förändrats och såg yngre ut på något sätt. Till sist bestämde Agda att berätta hur det var med hennes gäst och det blev en äldre herre som hon brukat hälsa på och växla några ord ibland. Tillsammans skulle de försöka skynda på invandrarverket att behandla Danas fall.

Ungdomarna i lägenheten ovanför Agda som spelade och höll igång halva nätterna och som Agda tidigare klagat på och t.o.m. försökt få vräkta, gjorde hon nu istället vän med så att Dana kom att bli bekant med och få umgås med ungdomar i sin egen ålder. Att Dana vistades olovligt fick inte komma fram utan det fick bli en släkting till Agda som emigrerat och bildat familj i främmande land. Sanningen fick inte komma fram än. Men det blev glatt och trivsamt så länge det varade.

18 juni
Utflykt som avslutning på Manusgruppen för säsongen under Ragnar o Fredriks ledning. En underbar dag med båt från Saltsjöbaden ut till Nämndö. Vi är på båten en och en halv timme, sen en bit att gå - men det var det värt. Vi satt på en stor altan och fick en underbar god lunch. Potatis sallad och en god rökt lax fångad i havet utanför.

Ragnar talade en del om programmet till hösten. Och lite samtal och lite skratt.en underbar dag. Ragnar ska ha ett stort tack för en jättefin avslutning på en trevlig termin.

Jag önskar er en glad sommar.

9 oktober
Agdas son Jacob med en egen familj med fru och två tonåringar, tänker att det är bra att blicka framåt några år. Sitt rum i hemmet finns ju kvar men Agda använder rummet mest som gästrum (just nu är det Danas gömställe men det vet Jacob inget om). Han är angelägen nu att huset ska bli bostadsrätter och försöker att få Agda att stå på sig och inte låta sig övertalas av ungdomarna i lägenheten över hennes. Jacob tänker ju att den dag då hans mor tycker att tre rum och kök är för stort och för dyrt och väljer att flytta till en mindre bostad, så övertar han som enda barnet bostadsrätten. För sin egen del eller sina för sina tonåringar.

15 oktober
När fler och fler bland grannar och vänner blir engagerade i fallet Dana har Agda börjat få grepp om sitt gamla invända liv igen. Men hon har fått flera nya erfarenheter. Som hur det kan kännas för en ung kvinna att fly från sitt hemland med den fasta övertygelsen att bara hon kommer till Sverige blir allt bra. Men som hon bittert fått erfara att det inte blir, även med en sådan hjälpare som Agda.
Agda har ju under tiden blivit mer bekant och på god fot med ungdomarna i lägenheten ovanpå och generalens bekantskap är ju trevligt att ha. Relationen med  sina väninnor Maud och Lollo är ju som vanligt.
Men nu när det ser ut att ordna sig bra för Dana, har Agda det lugnt omkring sig igen, så nu måste det hända något som sätter lite guldkant på tillvaron igen.
Agda beslutar sig för att gå på sångövning i den kör som finns för pensionärer. Där är hon så välkommen och alla så glada och inga sura miner. Agda stortrivs med den värme o glädje som finns i den gemenskapen. Här kommer Agda underfund ganska snart att här är vi kompisar alla och hjälper varandra med både trivsel o syn. Att sjunga är det alla vill och då glömmer man om man är lite vissen och har lite ont i sin gamla kropp.
Sång ledaren är ung, men de övriga 20-25 stycken är runt 75-80 års åldern men pigga o glada - så det var ett stort lyft för Agda att komma in i den gemenskapen.