Spelar sig själva
De spelar med andra ord
sig själva i delar av filmen, vilket kan vara svårt, inte minst
för en amatörskådespelare.
- Men det gick
bra ändå. De flesta hade jobbat länge med filmen. Alla var väl medvetna
om dramaturgin och den röda tråden och därför kunde ungdomarna skilja
på sig själva och sina rollfigurer säjer Ragnar di Marzo som regisserat.
Hans princip har
hela tiden varit att lägga sig i så lite som möjligt. Förutom att
skriva manus och agera fick ungdomarna göra filmmusiken, jobba som
scripta, sköta sminkning och kostym samt vara inspelningsledare
och regiassistenter. Det är även de som presenterar filmen vid framtida
visningar.
- Jag blev ofta
irriterad på honom i början, när han svarade "hur tycker du själv
att vi ska göra?" på alla frågor. Men nu förstår jag att han varit
superpedagogisk. Vi har ju faktiskt gjort en långfilm, nästan helt
själva, säger Andres Dominguez Lopez.
Medbestämmande
Den demokratiska processen
har alltså genomsyrat arbetet från början till slut. Oavsett om
ungdomarna varit med i två år eller två dagar har de fått bidra
med synpunkter och idéer.
Har bestämmandet
fått gå före kvaliteten?
- Utgångspunkten
för kvalitet är att alla är medvetna om hantverket, alltså filmskapandet.
I första akten
behövdes verkligen en regissör för att det skulle bli bra. Men i
andra började de förstå själva hur historien skulle berättas. Alla
fick ha sina synpunkter, men kvaliteten och dramaturgin fick styra,
svarar Ragnar di Marzo. Han ser det som lyx för ungdomar att få
göra något tillsammans utan att behöva styras av kommersiella krav.
- Den här gruppen
unga har varit med om mycket, de tänker mycket. I lugn och ro har
de kunnat fråga sig "vad kräver vi av varandra", istället för "vad
krävs av mig", som är det vanliga när man ska in i jobbkarusellen.
Efter kvällens
visning är målet att "Det faller en dröm" ska visas i filmfestivaler
i Sverige och kanske även utomlands.
När Rinkebyborna får
se den vet inte filmmakarna. Men det är meningen att det ska ske.
Den vänder sig nämligen i stor utsträckning just till invånarna
i hemorten.
- Vill man så kan
man. Det är vad det handlar om säjer Carolina Gonzales.
Artikel i "Mitt
i Rinkeby, 24 oktober 2000
Text av Kalle Jönnsson
Foto av Åsa Liljekvist
|