|
Ragnar di Marzo kom i
kontakt med sina skådespelare på Teater Sandino i Rinkeby, där man
har aktiviteter för ungdomar på glid. Med produktionen också tjejer
från Rinkeby tjej jour. Även det en social verksamhet, som vänder
sig till unga invandrartjejer i kläm mellan sina föräldrars kultur
och den svenska.
Ragnar di Marzo
själv bor inte i Rinkeby utan på Söder på Ölandsgatan med flickvän
på Hornsgatan. Men om han ska vara ärlig känner han sig mest som
europé. Med italiensk mamma och svensk pappa har han rest världen
under hela sin uppväxt. Som son till en svensk diplomat tillbringade
han aldrig mer än tre år i samma stad. Han hr bott i Paris, Washington
DC, Prag, Bryssel, Rom och Stockholm. Till Sverige kom han som vuxen
1986. Han har aldrig bott så länge som tretton år på någon annan
plats. Vid tjugo års ålder lämnade han diplomat livet och flyttade
till Rom.
Motivet var högskolestudier
vid filmskolan "Centro Sperimentale di Cinematografia". På den tiden
talade jan knappt svenska. Men i Rom kom han i kontakt med andra
skandinaver och blev plötsligt nyfiken på hemlandet i norr.
- Fjällen, Bergman
och Filmverkstan på Skeppsholmen var det som lockade, skrattar han.
PÅ Filmverkstan fick man nämligen hålla i kameran själv, vilket
han hade saknat under utbildningen. Han började experimentera med
den nya videotekniken. Under åren på verkstan gjorde han 20 kortfilmer.
Samtidigt som han försörjde sig som allt möjligt: mentalskötare,
diskare med mera.
Lunchrestaurangen
i Rinkeby, där vi träffas, är filmteamets mötesplats.
Medan vi pratar
droppar skådespelarna in. Tjejer och killar i tjugoårsåldern, några
så unga som 16 år.
Varje gång ropar
han i stil med "Är du hungrig?" eller "ta lite mat!" Man anar en
papparoll jämte regissörens. Ragnar di Marzo har stor erfarenhet
av att arbeta med ungdomar. Framför allt från vår Teater på Medborgarplatsen
och Ungdomscentrum vid Zinkensdam.
Redan hans första
långfilm "Innan vi inte ser varandra mer", är vad producenterna
brukar kalla en "ungdomsfilm". Den handlar om fyra ungdomar som
hamnar i ett moraliskt dilemma. Moral, drömmar och fantasi återkommer
ofta när han talar om sitt arbete.
- När man är 18-19
år är barndomen och dess fantasi nära, säger han. Samtidigt är man
seriös och fundersam, mentalt stark. Man upplever allt för första
gången och vill att det ska hända mycket hela tiden.
Det sociala engagemanget
är dock bara en del av Ragnar di Marzos arbete. För honom handlar
det minst lika mycket om att göra bra film. Det är det som är hans
drivkraft. Och bortsett från skådespelarna består gruppen bakom
den nya filmen helt av professionella.
Men det är lågbudget
vi talar om. Man har omkring 1 miljon kronor att röra sig med totalt.
Pengarna kommer
från Sandino Hus och olika myndigheter: Ungdomsstyrelsen, Stockholms
stad, Rinkeby Stadsdelsnämd, Brottförebyggande rådet, landstingets
kultur med flera.
Arbetet blir ett
slags filmskola för ungdomarna.
Vid premiären februari
2000 kommer man att ha jobbat i närmare två år. Det är lång tid
för de inblandade och en hel del obekväma arbetstider. Men när jag
träffar några av skådepelarna i repsalen slås jag av all energi
som finn att hämta. Det knuffas och det hånglas, skrattas och talas
i mobiltelefon. Daniel, Carol, Layla, Arpi och de andra utstrålar
självförtroende, idéer och framtidstro. Men visst blir det konflikter
också, ofta på temat jämställdhet och rasism. Eftersom det är fler
killar än tjejer i gruppen, fastställde Ragnar di Marzo vissa regler
redan från början. Ett slags jämställdhetsplan. Men innan jag hinner
höra vilka regler som gäller, bränner det till mellan de två huvudrollsinnehavare.
Diskussionen handlar om killars attityd och tjejers sexualitet.
Det lilla intermezzot dämpas snart av medlande krafter i gruppen
men hos mig väcker det hopp om framtiden. För hur filmen än tas
emot av publiken vet jag att arbetet redan är en succé. Ragnar di
Marzo har givit dessa ungdomar en röst, en mötespalts och Hollywooddrömmar.
Jag hoppas han fortsätter med det i många år till.
27 Juni 1999
Text av Linda Romanus
Foto
av Anastasia Ax
|
