Pensionären nr 4,
2002
Text: Arne Spångberg
Foto: Mikael Ljung
Med filmen som medel skapar gamla
och unga, svenskar och invandrare, såväl kultur som nya vägar in i
det mångkulturella samhället.
Det är föreningen
Gränslös film som slagit ihop påsarna med ungdomar och PROare i Orminge
utanför tullarna.
- Filmen blir som en dokumentation
av detta samarbete, säger Ragnar di Marzo som är initiativtagare. Vi besöker Manusgruppen
en februarieftermiddagi möteslokalen i Folkets hus i Orminge
centrum utanför Stockholm. Runt sammanträdesbordet sitter sjutton
personer och småpratar och dricker kaffe. På bordet står också några
flaskor Trocadero-läsk. De klassiska svenska "tanterna"
har samlats vid ena kortsidan. De yngre sitter bredvid varandra.
Vid andra kortsidan sitter initiativtagarna Ragnar och dramaturgen
Fredrik Lindqvist som bland annat medverkat till manuset
till storfilmen "Vingar av glas". Ragnar och Fredrik är gruppens
enda proffs, övriga deltagare är entusiastiska amatörer. Seniorerna
har man fått kontakt med via PRO. Ragnar inleder mötet som
på bara någon minut tar fyr och blir väldans vitalt. Det är svårt
att inte dras med i manusspånandet. Det är ju fritt fram att hitta
på.
Andy Lyttkens och Ulla Johansson har trots ålderskillnaden en
hel del intressant att samtala om.
Mycket
tid ägnas åt att ge rollfiguren och senioren "Agda" ett ansikte. Det
är om henne och invandrartjejen "Dana" filmen handlar.
Klart så här långt är att Agda övertalats om att under några dagar
gömma en flyktingfamilj som hotas av utvisning. Men det hela drar
ut på tiden och Agda blir mer och mer insyltad.
- Okej, säger Ragnar som jobbat med film sedan sjuttiotalet och hunnit
med bland annat en treårig regiutbildning i Italien. Första akten.har
vi några idéer? Anders Alm, 80, har
sedan det senaste mötet skissat på en tänkbar inledning. Samtliga
medlemmar för en slags manusdagbok som de sedan delar med sig av när
gruppen strålar samman: - Jag tänker mig att Dana vräks
från sin bostad och hamnar i ett kyffe under Hötorget. Hon får en
chans att ge sig av på en lastbil.
Det fina med det här
att gamla och unga kommer tillsammans, säger Anders Alm till
poeten Akbar Zolgharnian.
Olika uppslag
Marcella Pizarro, 22, ser
framför sig ett annat upplägg: - Agda lever ett lugnt liv.
Hon har piano hemma och när hon spela drömmer hon sig tillbaka Hon
har också en kolonilott. En dag ser hon invandrarkvinnan Dana vid
staketet. Hon pratar i mobilen med en advokat. Agda hör att det
handlar om utvisning. Hon bjuder med Dana hem. När Agda är i köket
och kokar kaffe hör hon att Dana sätter sig vid pianot . Nu hoppar proffset Fredrik
in i samtalet. Det är han som ser till att spånandet leder till
intriger som det går att göra film på. Han har en idé om att Agda
är en god, men burdus människa: - Hon sårar folk, men kan
gå över lik för att gottgöra dem. Det här är någon man rent filmmässigt
kan utveckla. Jag tänker mig vidare på Ingrid Norrströms idé, att
Dana kommer till Orminge i en taxi. Hon har en lapp med en adress,
men föraren ser inte vad det står. Dana kan inte betala och kastas
ut. Och så där håller det på.
Tiden flyger iväg och det känns som om jag befinner sig i en slags
vildvuxen sagostund. Man lever sig in i de olika bilderna som målas
upp och ser hur Agda och Dana träder fram allt tydligare.
Anders Alm har sedan förra mötet skissat på en tänkbar
inledning på filmen, som han gärna diskuterar med Marcela
Pizarro om.
Ulla Johansson, 76, reagerar
med glimten i ögat på att Agda skulle ha färdtjänst:
- Som jag ser det har Agda minsann egen bil och är fullt frisk.
Man ska inte ha fördomar om oss äldre. Och Greta Wikström,
83, hänger på: - Och hon har en massa pengar
för hon har just sålt villan. Andy Lyttkens, 21,
menar att Agda i själva verket är rätt ensam och uttråkad: - Hon har det trist och orkar
inte ens laga mat. När hon träffar Dana skiner hela hennes liv upp.
Hon har plats för Dana och lagar god mat till henne. Poeten Akbar Zolgharnian
från Iran hakar på det där som Ulla var inne på: - Jag jobbade på servicehus
tidigare. Vi hade en dam som var över 80 år gammal som skrev dikter.
Hon klädde sig fint och beställde kläder från Paris. Jag menar,
det finns faktiskt aktiva pensionärer. - Precis, säger Ulla. Faktum
är ju att vi människor, fram till dess vi blir dementa, känner vi
oss som tolvåringar. I pausen glider Anders upp
vid min sida och säger: - Det fina med det här det
är att gamla och unga får komma tillsammans. Det är jäkla fint. Jag frågar Ragnar, som gillar
det där med neorealism, om Manusgruppen till största delen är ett
socialt projekt eller i första hand ett filmarbete. - Det är en kombination.
I stället för att var och en sitter hemma gör vi manus i grupp.
Vi lär känna varandra genom att göra film ihop. Det känns lyxigt.
Och ingen säger hur vi ska göra. Vi har inga krav på förkunskaper
utan vem som helst kan vara med. Och visst vore det kul om vi även
fick kontakt med PROare som jobbat inom filmen och kanske varit
skådespelare.
Neorealism Konceptet verkar med
andra ord bygga en hel del på just neorealism. Det var italienarna
som myntade begreppet och utvecklade detta verklighetsnära sätt
att göra film på. Dels var det en reaktion
mot den teatraliska filmen, men också en idé om att klara att göra
bra film även med bristande resurser. Dekor och rekvisita fick stå
tillbaka och man filmade i stället direkt ute på gator och torg.
Ofta med amatörer som skådisar. Gränslös film stöds ekonomiskt
av bland andra Landstingets kulturnämnd, Filminstitutet, och Stockholms
Integrationsförvaltning. För en tid sedan avslutade föreningen ett
liknande filmprojekt i Rinkeby som resulterade i långfilmen "Det
faller en dröm" som bland annat visades på Kulturhuset i Stockholm.