- Filmen blir som en dokumentation av detta samarbete, säger Ragnar di Marzo som är initiativtagare.
Vi besöker Manusgruppen en februarieftermiddag i möteslokalen i Folkets hus i Orminge centrum utanför Stockholm. Runt sammanträdesbordet sitter sjutton personer och småpratar och dricker kaffe. På bordet står också några flaskor Trocadero-läsk.
De klassiska svenska "tanterna" har samlats vid ena kortsidan. De yngre sitter bredvid varandra. Vid andra kortsidan sitter initiativtagarna Ragnar och dramaturgen Fredrik Lindqvist som bland annat medverkat till manuset till storfilmen "Vingar av glas". Ragnar och Fredrik är gruppens enda proffs, övriga deltagare är entusiastiska amatörer. Seniorerna har man fått kontakt med via PRO.
Ragnar inleder mötet som på bara någon minut tar fyr och blir väldans vitalt. Det är svårt att inte dras med i manusspånandet. Det är ju fritt fram att hitta på.

Det fina med det här att gamla och unga kommer tillsammans, säger Anders Alm till poeten Akbar Zolgharnian.

Olika uppslag

Marcella Pizarro, 22, ser framför sig ett annat upplägg:
- Agda lever ett lugnt liv. Hon har piano hemma och när hon spela drömmer hon sig tillbaka Hon har också en kolonilott. En dag ser hon invandrarkvinnan Dana vid staketet. Hon pratar i mobilen med en advokat. Agda hör att det handlar om utvisning. Hon bjuder med Dana hem. När Agda är i köket och kokar kaffe hör hon att Dana sätter sig vid pianot .
Nu hoppar proffset Fredrik in i samtalet. Det är han som ser till att spånandet leder till intriger som det går att göra film på. Han har en idé om att Agda är en god, men burdus människa:
- Hon sårar folk, men kan gå över lik för att gottgöra dem. Det här är någon man rent filmmässigt kan utveckla. Jag tänker mig vidare på Ingrid Norrströms idé, att Dana kommer till Orminge i en taxi. Hon har en lapp med en adress, men föraren ser inte vad det står. Dana kan inte betala och kastas ut.
Och så där håller det på. Tiden flyger iväg och det känns som om jag befinner sig i en slags vildvuxen sagostund. Man lever sig in i de olika bilderna som målas upp och ser hur Agda och Dana träder fram allt tydligare.

Ulla Johansson, 76, reagerar med glimten i ögat på att Agda skulle ha färdtjänst:
- Som jag ser det har Agda minsann egen bil och är fullt frisk. Man ska inte ha fördomar om oss äldre.
Och Greta Wikström, 83, hänger på:
- Och hon har en massa pengar för hon har just sålt villan.
Andy Lyttkens, 21, menar att Agda i själva verket är rätt ensam och uttråkad:
- Hon har det trist och orkar inte ens laga mat. När hon träffar Dana skiner hela hennes liv upp. Hon har plats för Dana och lagar god mat till henne.
Poeten Akbar Zolgharnian från Iran hakar på det där som Ulla var inne på:
- Jag jobbade på servicehus tidigare. Vi hade en dam som var över 80 år gammal som skrev dikter. Hon klädde sig fint och beställde kläder från Paris. Jag menar, det finns faktiskt aktiva pensionärer.
- Precis, säger Ulla. Faktum är ju att vi människor, fram till dess vi blir dementa, känner vi oss som tolvåringar.
I pausen glider Anders upp vid min sida och säger:
- Det fina med det här det är att gamla och unga får komma tillsammans. Det är jäkla fint.
Jag frågar Ragnar, som gillar det där med neorealism, om Manusgruppen till största delen är ett socialt projekt eller i första hand ett filmarbete.
- Det är en kombination. I stället för att var och en sitter hemma gör vi manus i grupp. Vi lär känna varandra genom att göra film ihop. Det känns lyxigt. Och ingen säger hur vi ska göra. Vi har inga krav på förkunskaper utan vem som helst kan vara med. Och visst vore det kul om vi även fick kontakt med PROare som jobbat inom filmen och kanske varit skådespelare.

Neorealism
Konceptet verkar med andra ord bygga en hel del på just neorealism. Det var italienarna som myntade begreppet och utvecklade detta verklighetsnära sätt att göra film på.
Dels var det en reaktion mot den teatraliska filmen, men också en idé om att klara att göra bra film även med bristande resurser. Dekor och rekvisita fick stå tillbaka och man filmade i stället direkt ute på gator och torg. Ofta med amatörer som skådisar.
Gränslös film stöds ekonomiskt av bland andra Landstingets kulturnämnd, Filminstitutet, och Stockholms Integrationsförvaltning. För en tid sedan avslutade föreningen ett liknande filmprojekt i Rinkeby som resulterade i långfilmen "Det faller en dröm" som bland annat visades på Kulturhuset i Stockholm.