|
Tankar kring
dokumentären
Carolina var en av eldsjälarna
i det tidigare långsfilmsprojektet:
Det faller en dröm
Halå där!
Mitt namn är Carolina. Jag är 22 år och är ursprungligen från Chile men
uppväxt i Stockholm, Rinkeby. Fast nu bor jag lite närmare stan med min
älskade hund Tisha. Jag hoppas att jag kan få något lite större att bo
i, men är jätte glad över att ha tak över huvudet.
Det är andra gången jag samarbetar med Ragnar.
Förra filmen var "Det faller en dröm" och nu är jag här med Manusgruppen.
Jag har även varit med och gjort ett reportage i Fillipinerna (Urban Poor)
som visades på SVT2 i tre avsnitt. Kul!!!
Mitt första möte med
manusgruppen!
Jag åkte till Orminge
Centrum och vandrade till folkets hus. Jag kom in i ett blått rum där
det fanns ett stort bord. Runt bordet satt åtta gamla och två ungdomar
(+Ragnar och Fredrik) och diskuterade manuset. Jag presenterade mig och
satte mig ner.
Vi pratade om vad vi
ville säja med det nya projektet. Det som mest hördes var kontakten mellan
unga och äldre. Finns det? Har vi någon kontakt alls?!
Jag har börjat ha kontakt
med äldre därför jag jobbar på ett ålderdomshem. Annars innan, hade jag
nästan ingen kontakt! De få möten jag haft med äldre har faktiskt inte
varit så trevliga: vad man än gjorde så klagade dom!
Men nu när jag har mognat
lite förstår dom bättre. Tex. brukar jag nu säja till ungdomar att dom
inte ska ha fötterna på sittplatserna i T-banan. För att det är inget
kul att bli skitigt - jag brukar då säja att de kan lägga tidningspapper
på sätena.
Kontakt, hur? Ja, varför
inte en katt? Alla gillar ju djur, i alla fall nästan. Alla började berätta
historier där de haft en katt, det var ganska roligt: alla bollade med
idéer. Första mötet kändes kul.
Mitt andra möte.
Idag var jag den
ända personen under 30 år på mötet. Der var många äldre damer, dom flesta
hade jag träffat mötet innan. Jag tycker att det här projektet är väldigt
intressant. Det är viktigt att ha kontakt med äldre, lära sig att respektera
dem och deras åsikter. Det är inte ofta man håller med dom eller dom med
oss, vi är ju trots allt från 2 helt olika generationer. Men det betyder
inte att vi inte kan ha något gemensamt. Vi har ju filmen.
Tredje mötet.
Nu börjar det kännas
som om filmen börjar ta form. Alla i gruppen är mycket engagerade och
det är kul. Det känns väldigt intressant att se vad som händer på nästa
möte. Jag ser fram emot det.
Fjärde mötet.
Hola.
Vi har pratat mycket
om hur vi tror att det fungerar när invandrare inte får stanna i Sverige.
Självklart kan vi bara tro, men aldrig få känna hur desperata, övergivna
och jagade de människorna känner sig. Att åka från ett land där man är
jagad, kanske till och med hotad till livet och komma tex. till Sverige
där man tror att man kommer få ett drägligt liv. Så får man kanske vänta
i 3 år och sedan få sparken i arslet. UT! Tankar om vad som kommer att
hända barnen och dom själva. Desperation! Man gömmer sig, och om man har
tur får man leva med en familj som verkligen vill hjälpa en. Eller har
man otur och man får leva under en gubbes makt: ett litet rum för 4 personer,
betala gubbens hyra och laga mat i toaletten.
Maktlös!
4 december
En ung och stark invandrarkvinna får kontakt med en äldre dam. Mötet
blir omtumlande för båda, men något stort och stark växer fram. De delar
på en gemensam dröm som de tillsammans försöker uppnå.
Den yngre kvinnan är ungefär 24 år och har bott i cirka tre år. Hon är
ensam i Sverige och i sitt hemland har hon heller ingen.
Att vara med Agda gör henne glad, hon älskar hennes frukost och teet efter
middagen. Då pratar de i evigheter, om nästan allt mellan himmel och jord
Kul!
Det händer jätte roliga
saker i vår manusgrupp. Vi börjar växa, folk börjar märka att vi finns
den lilla Folkets hus i Orminge. Till detta möte kom tre nya människor.
Det är bra, men nu väntar vi på att just du ska komma hit och dela med
dig dina förslag till vår växande film.
Namnförslag: Paz (= fred) eller Simone.
22 januari
Tjena!
Jag har inte kunnat skriva i dagboken på ett tag därför att jag har varit
i Mexico. Jag var där med min pojkvän Robban,
även han är med i Manusgruppen. Vi hade det jätte bra där och nu är vi
tillbaka.
En sak jag verkligen vill se i filmen är mycket kontakt och umgänge mellan
äldre människor och ungdomar. För mig är det viktigt att vi yngre generationen
lär oss att respektera och försöka förstå äldre människor. Tidigare brukade
jag inte prata mycket med äldre - och nu njuter jag av det. Dom har mycket
saker att berätta och har faktiskt mycket bra idéer för filmen.
Ni unga som anfaller och är respektlösa mot äldre. snart är det eran tur!
5 februari
Jag gillar att jobba
på det här sättet. Man är med i hela processen. Det är som att plantera
ett frö, man ser hur det blir en vacker blomma. Vi sitter alla tillsammans
och kompletterar varandra idéer. Det som är spännande med det här projektet
är att vi är två olika generationer och det känns som ett pussel där bitarna
sakta faller på plats.
5 mars
Teater.
Vissa tycker att det är löjligt, men för mig är teater en slags terapi
där jag formas och utvecklas. Jag kommer väl ihåg min första inspelningsdag
på "Det faller en dröm". Jag låg på golvet på Sandino
Hus och tittade på Andrés
som lärde några nya ungdomar att slappna av och inte känna sig "löjliga".
Ragnar kom in i rummet, vi gick iväg för att spela in min första scen.
Det var så jävla skönt att "bara" övervinna klumpen i magen: efter det
gick det som på räls.
Nu har vi börjat på en ny dröm, fast ute i Orminge och inte i Rinkeby,
tack Ragnar.
19 mars
Backstory till en av karaktärerna i ungdomskollektivet.
JONATHAN 24 år.
Jag kom till Sverige tillsammans med min mamma o
syrran. Fyllde 5 år här i Stockholm. Farsan hade varit
i Sverige 2 år innan vi kom. Vi fick en liten lägenhet
i en av Stockholms många förorter. Farsan var med oss i
ca 2 månader sen drog han. Han ville väl bara
"VÄLKOMNA" oss. HA!! Min uppväxt var väl som många
andras, utan farsa och med mycket ansvar för familjen.
För mycket ansvar för en unge på 6 1/2 år. Ca 1 1/2 år
ville jag inte fatta att han inte skulle komma
tillbaka. Jag kommer ihåg att jag brukade sitta o
vänta på gubbjäveln. Vi hade alltid problem med
pengar. Ibland fick vi leva utan el, det längsta vi var
utan el var ca 1 vecka. Det var då jag bestämde mig för
att gå upp på taket för att se om jag hittade något
till användning. BINGO. Det fanns el uttag, tog en
sladd och drog den hem till oss, tur att vi bodde vid
tak luckan. När jag fyllde 9 kände jag att det var
dags att göra något för att dra hem stålar och hjälpa
min älskade mor. Så jag började sälja droger. Det var
inte lätt i början, jag var tvungen att få folks
förtroende dom var ju tvungna att ge mig pengar innan
de fick några varor. Det gick! Folk kom tillbaka dom
visste att dom fick bra bitar. Jag blåste inte dom.
Kranen gav mig bra bitar för att jag kom så ofta för
att handla, det var så jag jobbade upp mig.
Jag blev äldre små potatis
räckte inte längre, jag behövde ockå
mitt. Jag började göra andra saker. Morsan blev
sårad, hon visste vad jag höll på med och sa till
mig, men jag hade inte tid att engagera mig i
känslor. Det fanns inte med i mina planer. Våra
frukostar var heliga, morsan brukade berätta om när hon
var yngre och rökte och sedan om hur det förstör
hjärnan och människan i allmänhet. Skolgången blev
oftast förstört och man hade ingenting att se fram
emot. Visst hade hon rätt, men jag fortsatte jag var
ju inte fast i skiten + att jag visste exakt vad jag
gjorde. VISST!!! Där satt jag en dag och väntade på
min dom. 2 år och 3 månader + skyddstillsyn när jag
kom ut. Tiden på kåken fick mig att tänka på vad jag
höll på med. Jag träffade en massa olika människor, dom
flesta fortsatte med samma skit och några använde
tiden för att ändra sig och få ett riktigt liv. Jag var
en av dom få, jag började plugga. Jag hade inte
pluggat ett skit så jag hade mycket att stå i.
När jag kom ut hade jag ingen egen lya. Morsan
hade sambo och syrran hade eget, det kändes rätt
helt enkelt. Det ända problemet var, vem fan vill ge
lägenhet till en som inte har arbete och nyss kommit ut
från kåken?!. Morsan ville att jag skulle bo hos henne men
jag ville inte, hon behövde lugn o ro. Syrran ville
att jag skulle bo hos henne, hon hade en ledig
sovrum, det var snällt MEN att vara hemma senast 22.
Nej det går inte jag ville upp på egna ben jag e ju
fan 24 bast!
2 april
Nu börjar det bli varmt! För mig kommer det nog att
bli varmare för att jag ska till TAHILAAAAAND!!! Jag e
borta en månad, om ni har tur kanske jag skriver där
ifrån och berättar hur min sköna semester e. Jag måste
också skriva färdigt min historia om Jonathan, men det
får nog vänta. Då så ni får ha det bra o jag simmar
lugnt. Vi hörs!!!!
24 april
Hej kära manus vänner!!!!!
Som ni kanske redan vet
så e jag i Thailand.
Det är helt underbart
här, vädret e kanon.
Fast jag längtar hem,
speciellt till min gulliga pojkvän.
Så fort jag kommer
hem ska jag fortsätta på min backstory om Jonathan o hans vänner på övervåningen.
hoppas att alla mår bra vi
ses snart
Simma lugnt.
CAROL
28 maj
DANA
Hennes första natt hos Agda var osäkert. Hon visste inte
hur länge hon skulle få vara där eller vart hon skulle ta vägen sen. Ångesten
kröp runt i hennes kropp och klumpen i halsen blev bara större. Månen
lyste genom fönstret som en tröst, den gav henne sällskap varje natt o
lyssnar på henne utan att döma. Klumpen i halsen var så stor att hon inte
kunde prata. Hon skrev en dikt o brände upp den i månskenet. Hennes ångest
försvann sakta medans pappret med hennes hårda ord brann upp. Hon la sig
ner utmattad o somnade.
Dana vaknar upp av en ljuvlig doft. Hör en mjuk knackning o rösten från
damen som räddat henne dagen innan. Kaffe, bullar o en massa go saker
stod på bordet. Agda tittade upp med en ödmjuk leende o sa lite osäkert
- Du gillar väl kaffe?
Ja sa Dana.
- Varsågod o slå dig
ner.
Spännande, eller? Tyvärr så
får ni vänta på resten,
11 juni
Ungdomarna
ovanför Magda
Unga folket måste blandas mer.
Jonathan, Natalie, Vesna.
Jonathan har nyss kommit ut.
Natalie älskar kläder, dricker Martini, djupa diskussioner, feminist,
filosofisk, gillar allt.
Vesna har gått ut skolan, jobbar som bartender. Hon är jätte bra, människor
älskar henne hon känner många, är rolig o spontan och ärlig.
Mathias är inte otrevlig men gillar inte att prata mycket med folk, känns
lite stroppig, Han har mycket problem med känslor och behåller dom för
sig själv. Han e go.
Vesna fyller år o Jonathan
har kommit för att fira.Vesna sitter framför datorn o kollar ställen o
olika grupper till hennes super rave fest. Jonathan sitter son vanligt
o tjafsar om att hjälpa eller inte hjälpa Agda o Dana med Natalie.Vesna
slår fast datum och ett ställe vid vattnet för att ha festen, Natalie
går ner till Agda o bjuder henne och Dana till Vesnas fest.
Vesna, Mathias, Jonathan och
en grupp människor drar till ön för att göra i ordning för festen. Hon
vill att viss folk ska komma tidigt för att äta en lätt middag och lite
tårta.
Agda, Dana o Natalie e på väg mot festen. Dom e framme vid 12 tiden. Allt
e i ordning där. Man hör Boban i bakgrunden. Natalie tar fram sin solstol
och parasoll från bagageluckan. Det finns bord och stolar på festen. Alla
njuter av den vackra sommar dagen. De äter en härlig köttbit och sallad.
Agda har det väldigt trevligt, ungdomarna är trevliga. Hon stannar där
tills mörkret börjar falla. Hon gillade faktiskt musiken man har på rave
fest. Dana mådde underbart. Alla hennes problem var som bortblåsta. Hon
går runt i det fria, en massa folk e där o skrattar o dansar. Alla hjälps
åt med allt. Hon går förbi grillen och blir erbjuden nått att äta. Hon
e mätt, har ätit hela dagen. Hon går ner mot vattnet och sätter sig i
båten. Solen e på väg ner i vattnet. Allt e så perfekt. Tankarna om att
hon e jagad och att don inte får stanna i Sverige dyker inte upp, hon
bara sitter där och andas, bara andas.
Natalie sitter på sin solstol
och dricker Martini. Jonathan gåt fram till henne. Han får rysningar i
hela kroppen när han ser henne sitta där. Han tänker ganska mycket på
henne, fast dom bara tjafsar. Han vill inte sitta inne igen. Speciellt
inte för en tjej son han inte ens känner. Natalie, feminist och beslutsam
som hon är, har sagt att hon ska hjälpa Agda och Dana. Natalie tittar
upp och ser Jonathan och får fjärilar i magen. Han sätter sig bredvid
henne, båda sitter tysta en stund. Båda vet att det nog är bäst att inte
prata om Agda och Dana för då blir det tjafs. Dom bestämmer sig för att
ta en promenad. Och där ute på ön själ Jonathan en kyss från Natalie.
Jonathan har alltid pratat
mera med Vesna. Han trodde aldrig att han och Natalie kunde bygga upp
ett förhållande. Dom e så olika! Natalie med sina kläder och Martini.
Jonathan med sin slitna jeans. Fast vem säjer att + och - inte går ihop?
18 juni
Vi möttes vis Strömkajen 8.20 och båten åkte 8.45, vi var ett stort gäng:
19 stycken. Resan tog en timme och den var helt underbart, solen sken
och man var i god sällskap. När vi kom fram gick vi i cirka åtta minuter
till stugan där vi skulle äta lunch. Lunchen bestod av en ljuvlig lax
som smälte i munnen och potatis sallad. Efter maten hade vi möte och efter
maten o kaffet ska jag in i vattnet.
Hej, simma lugnt
13 augusti
Sommaren har varit underbar. Jag har badat mycket. men faktiskt saknat
manusgruppen! Det ska bli spännande att börja igen. Jag har funderat lite
på ungdomarna som bor ovanför Agda och deras fester. Så nästa gång tar
jag med mig bilder på festerna man har varit med på i sommar.
20 augusti
Funderingar kring treatment.
Vad är Danas dröm?! Det verkar inte finnas någon mening med hennes resa
till Sverige och London.
I början av treatment ser man hur hemsk Agda egentligen är! Hon bestämmer
över sina vänner. I en scen söver hon och Maud ner Dana med sömntabletter!
Och på en annan scen låtsas hon en hjärtattack.
RAVE FESTEN: för det första,
så tycker jag inte att Natalie ska vara så osäker på sig själv. Hon ska
inte vara på det sättet hon är nu. För det andra, så tror jag också att
hon har berättat för Dana det hon känner för Jonathan. Dom har ju fått
bra kontakt.
SNUTEN: snuten anländer aggressivt till Rave festen. Dom skäller på ungdomarna
och rycker ut kablarna utan att bry sig att prylarna kostar dyra pengar.
Dom säjer åt ungdomarna att ta pick och pack innan dom börjar slänga in
alla i slaktarbussarna. Polisen får syn på Agda och hennes vänner och
kommer till dem med ett stort frågetecken och frågar om dom har kört fel?
Agda blir förbannad: "vadå? Bara för jag är gammal? Vem i helsike tror
ni att ni är och stövlar in på festen på det här sättet?" Hon frågar varför
ungdomarna måste gå därifrån.
Polisen skakar på huvudet. Generalen påpekar att en paragraf gällande
allemansrätten tillåter alla att vara här.
"Aha" säger Agda!
Snuten piper "narkotika!"
Agda tar några steg förbi den argsinte farbror som mumlade narkotika och
frågar det oskyldiga gänget.
"Har någon här knark?! Nå? Alla skakar på huvudet. Hon vänder sig hastigt
till snuten. "Ser du? Var det något mer?" Ungdomarna håller andan.
Snuten svarar "nej" och går därifrån.
Det är total tystnad tills snuten har försvunnit. Alla börjar jubla och
klappa på händerna. Festen är på G!
GENERALEN: jag tycker att Generalens karaktär bleknar när han bara har
varit kapten på en liten färja. Men det kan ju bli istället han stora
practical joke! Senare ser man honom titta ut genom fönstret i hans lägenhet
och man ser på väggen fotografier på flera stora skepp och medaljer där
han var kapten.
ANDRA FUNDERINGAR.
Det känns som alla är i känslomässigt obalans.
Alla verkar bli involverade så snabbt.
För mycket aggressivitet och spring i onödan.
Jag tycker vi inte ska ha 11 september i bilden.
Scen 25: Jonathan berättar om sin kriminella förflutna. Jag tror inte
att någon pratar sin kriminella förflutna så snabbt.
9 oktober
Idag har vi varit en stor grupp och Gunvor Pontén är med oss. Vi hoppas
att hon ska spela Agda i filmen. Vi har börjat gå djupare in i scenerna
och vi ska försöka skriva dialoger till olika sekvenser. Det kommer nog
att gå bra, vi har ju redan kommit långt. Ungdomarna i filmen oroar mig
lite för att vi inte riktigt vet hur dom ska vara. Jag anser att dom ska
vara så "naturliga" som möjligt. Alltså lik oss! Jag får väl ta mig ännu
mer tid på att utveckla ungdomarna i manuset, men vi är ju svåra att förstå.
jag vet knappt själv vad jag håller på med.
24 november
Festen börjar
Agda är på väg till sin
lägenhet, hon har varit ute och handlat. När hon kommer till gården ser
hon alla dom stökiga ungdomarna från våningen ovanför som talar om en
fest, hon suckar och går vidare. Från balkongen hör hon igen det eviga
"tjatande" kring festen.
Jonathan.
Filmen är nära sitt slut
och Danas liv är nu på rätt spår. Alla sitter samlade i en perfekt sommarnatt.
De sitter och pratar om sina liv och livet i allmänhet. Universum! Jonathan
ställer sig upp och tittar upp mot himlen och sen på sina vänner, han
börjar tala. Han talar om sitt liv och hans hemska uppväxt. Han har aldrig
varit så öppen som nu. Visst har han tidigare berättat om sitt förflutna
med vännerna, men aldrig som nu. Han slutar sin historia med att tacka
alla sina gamla och nya vänner för att de har hjälpt honom att öppna och
utforska sina känslor. Hans liv har nu också hamnat på rätt spår. Han
har aldrig mått bättre som nu; socialen hade tagit hans lägenhet och inte
gett honom pengar, men det spelar ingen roll längre, han har fått en jätte
bra jobb som han älskar och har en lägenhet på gång i stan.
15 mars
Tankar om dokumentären
Jag
är en chilensk tjej på 23 år och är uppväxt
i Rinkeby. Jag tänkte berätta lite om mig själv och idéer
kring projektet.
När man börjar växa, speciellt som kvinna, så märker
man om våldet som tjejer/kvinnor får stå ut med. Så
vi startade 1998 en tjejgrupp i Rinkeby som hette ”Dagens ungdom”.
Det var på det viset som jag hörde talas om Sandino Hus och
Ragnar. Så hela tjejgruppen gick dit på studiebesök –
hälften av oss stannade och gick med i projektet ”Det faller
en dröm”. Det var fyra härliga och jobbiga år. Jag
lärde känna en massa underbara människor och det var då
jag insåg att det var med media jag ville hålla på med.
Premiären till långfilmen ”Det faller en dröm”
hade vi på Kulturhuset och var väldigt lyckat! Vi fick mycket
beröm. Det var där jag fick kontakt med Gustav. Han sökte
unga som ville vara med och göra en dokumentärfilm i Filipinerna.
Han ringde mig ett par dagar senare och frågade om jag kunde komma
på en casting. Jag var väldig nervös, det var cirka trettio
ungdomar där och de skulle bara ta med fyra personer. Efter en vecka
så ringde han igen och i början förstod jag inte att jag
var en av de fyra som skulle åka med. Vi förberedde oss i ca
tre månader. Vi fick bl.a. läsa en bok av Majgul Axelsson ”Rosario
är död” (som jag rekommenderar). Vi var i Filipinerna i
två och en halv vecka. Jag träffade en tjej på 22 år
som var tvungen att prostituera sig för att kunna ge sina barn mat.
Jag träffade också en kvinna som bodde med sina elva barn under
motorvägen, hon hade förlorat sitt hus och tre barn för
att hon inte kunde försörja sig. Barnen blev sjuka och dog.
Det var två och en halv vecka av hårda och sköna upplevelser.
Jag fick många vänner där.
Väl tillbaka till Sverige,
så visades senare filmen som heter ”Urban poor” på
Ramp i SVT. Vi fick väldigt positiva reaktioner och folk kom fram
till mig på olika ställen - faktiskt till och med ett år
senare på Thailands flygplats - och ville prata om filmen. Så
jag vet inte hur jag skulle sluta med dokumentärfilmer, när
det är en sån underbar upplevelse att träffa människor
och få veta hur de reagerar och hur film kan faktiskt ”öppna
ögonen”.
Därför känns
vår dokumentär där unga träffar gamla så rätt.
Alla vet väl om den ”onda cirkeln” som finns bland generationerna.
Jag var också i den förut. Det var när jag var 18 år
som min styvmor tyckte att jag skulle jobba med henne på ålderdomshem.
Det var där jag bröt det ”onda cirkeln”, jag började
prata och lyssnade på de äldre. Dom är helt underbara.
Vårt gäng i Manusgruppen är en aning yngre, men den äldsta
är ändå 83 år!
Jag har varit med i Manusgruppen
sen hösten 2001. Att göra en dokumentär om vårt samarbete
och hur man gör en film i en sån stor grupp, känns för
mig naturligt. Det kan inte vara många eller någon som har
gjort en dokumentär om hur pensionärer och ungdomar träffas
på sin fritid för att uppfylla en gemensam dröm att göra
en film!
Vi har även gjort vårt
första föredrag om hur vi gör film på Segeltorps
Skola. Vi var fem personer som åkte till skolan klockan åtta
på morgonen och vi hade föredrag två gånger, den
första var för alla nior från skolan och de var cirka
97 personer. Sedan var det alla sjuor från skolan, cirka 92 personer.
Vi berättade om vårt samarbete mellan ungdomar och pensionärer
och hur vi gör film. Många tror att det är bara att ta
en kamera. Vi gjorde vårt bästa för att berätta allt
vi viste om arbetet ”bakom en filminspelning”. Några undrade
hur det var att jobba med äldre, det tyckte inte att deras mormor
är så kul!?
Det finns många fördomar,
därför känns det här projektet så rätt.
Vi kan inte lova att vår dokumentär kommer att visas på
TV. Men vi vill att ungdomar i skolor ska ha tillgång till den.
Vi ska försöka bryta den ”onda cirkeln” om att inte
gilla den andra generationen. Man kan ju lära sig så mycket
av de äldre och vise versa.
|
