Ulla Johansson |
|
Idéer
om dokumentärfilmen Min största tillgång är mina
tre barn och sju barnbarn, en rikedom som bara expanderar. Utsikt från mina fönster i köket. Andra koppen kaffe, kultursidorna i morgonblaskan - börjar vakna. Himlen är klarblå, vinden vaggar den unga björkens blad. En av gårdens katter passerar utanför häcken, svansen hänger slokande; natten har nog inte givit någon mus. Barnröster utanför norra fönster - grannarnas tre barn väntar för transport till skolor och dagis. Häcken runt huset börjar glesna, gräsmattan är full av bruna och gula löv. En av köksbärsträdets långa, nakna grenar slår sakta mot fönstret. Fler av grannarna passerar på väg till jobb och skolor. En av dem ser mej genom rutan, ler och nickar. Dom är nog lite avundsjuka på mej som kan vakna långsamt - inte behöver stressa - sitter där bara och glor ut genom rutan. Idag ska jag kratta bort löven från gräsmattan - kanske! Min mor hade en barndomsväninna, Alma, som det var synd om. Hennes man var sjuklig och under depressionen i början på 30-talet fanns det inte ens arbete tills arbetsföra. De hade en son - Roland. Mitt första minne av tant Alma och Roland var att mamma och jag var hos dem för att lämna lite mat. Jag lekte med Roland medan våra mödrar pratade. Vi sågs då och då under följande år, sporadiskt i skolan eller på någon av den lilla stadens gator. När jag var 19 år flyttade jag till Stockholm, det skulle gå många år innan jag återsåg Roland. 1963 var jag på kortsemester i Köpenhamn, jag, min man och våra tre barn: ett glatt litet gäng på ett nästan tomt Rådhustorg. Vi sneddade över torget, mitt emot oss från andra sidan torget kommer en man och en kvinna. När vi skulle passera varandra stannade mannen upp och sa frågande mitt namn. Det var Roland. Han presenterade sin fru och jag fick veta att Alma levde och mådde bra. Sen skildes vi åt. Tiden gick - 1972 var jag på en vecka semester vid Medelhavet tillsammans med min yngsta dotter. Vi solade och badade - vi hade det helt underbart. Vi tecknade oss för en utflykt för att se lite av omgivningarna. Där på ett medeltida torg kom Roland gående. Han var på semester och hade tagit en dagsutflykt. Vi växlade några ord och skildes. En fredag fyra år senare var jag i Finntorp (i Nacka) för att handla. När jag gick över Finntorps torg mötte jag Roland och jag sa -"vi möts alltid på torg, men vad gör du här i Nacka?" Det visade sig att Roland bodde i Finntorp, där även jag och min familj tidigare bott. Vi hade varit grannar, ja två gator från varann, i ett antal år utan att ha träffats. Vi pratade, jag fick veta att Alma var död. Efter den gången har jag inte sett Roland, men varje gång jag går över ett torg någonstans i världen, ser jag mig om efter Roland. November 2001-11-19 Det har funnits många oväntade händelser i mitt liv - men det som har varit ledsamt, tråkigt, svårt, chockartat har jag ingen lust att skriva om. Så vill jag berätta om en oväntad händelse från den tid då unga kvinnor bar strumpebandshållare (nätta kappor, handskar och hatt) och unga män bar paletå, kostym med slips och hatt. 40-talet. Den unga kvinnan - i detta fall jag - var på promenad tillsammans med min stora kärlek och hans bästa kamrat (det hette inte kompis på den tiden) på Drottninggatan i Stockholm. I närheten av PUB (varuhuset) bestämde vi os för att för att gå över gatan. Då passerade en låg lastbil fullastad med strömmingar (fisk alltså). Den passerade oss med fisken stirrande mot oss och jag kunde inte motstå att greppa en strömming i stjärten. Där står (jag när bilen passerat) mitt emellan två unga män i hattar och med fisken i min utsträckta hand medan människor med ogillande miner passerade. Det var så på den tiden - man fick inte sticka ut! Men de två unga männen som var helt fantastiska unga män - tittade på varandra - tog mej under var sin arm och ledde mej fram till närmaste kloak - tog av sej hattarna (ni vet den där gesten: hatten varsamt mot bröstet med stort allvar) och min älskades kamrat sa: "av vatten är du kommen, till vatten skall du åter varda" och från min utsträckta arm for strömmingen ner i kloaken. Om denna händelse finns så mycket mer att berätta, som om alla händelser som kan ses som en början på en annan händelse. Det var min historia - fast jag kanske borde berätta om den gången jag blev nedslagen av en försöksutskriven, mycket stor karl, utanför riksdagshuset - men det var ju inte roligt, det var inte alls roligt. Om det förbjudna Agda har gjort! Om hon är rädd för att förlora hyreskontraktet, så måste hon ha gjort något otroligt förbjudet som att ha lurat till sig kontraktet genom förfalskad namnteckning - eller fingerat byte med en annan lägenhet.. Vet inte hur länge hon har bott i huset, men hon verkar etablerad av hyresvärd/hyresgäster. Så ovanstående "förbjudna" bör inte utgöra non para. Jag tror inte att Agda har gjort något som polisen känner till (haft bordell eller gömt tjuvgods - vilket åtminstone det förra skulle kunna innebära förverkande av hyresrätt). Det kanske räcker med att Agda just nu låter non bo hos henne. Det står i kontraktet säger vi, att man ska anmäla till hyresvärd om så är fallet. Agda som är mycket rättskaffens gör not förbjudet genom detta??
Konflikt med störande ungdomar har jag inte haft tidigare. Men nu är jag i konflikt med två killar i 12-13 årsålder. Jag vet inte vilka dom är, bara hur dom ser ut. Historia: 6 meter från min veranda står en lekstuga. Några småbarnsmammor i området gjorde i början av sommaren i ordning stugan; sydde gardiner, la'in mattor, skaffade möbler - gjorde jättefint. I söndags stördes jag av ett smällande och brakande från lekstugan. Jag gick ut på verandan och ropade: "hallååå". Det blev alldeles tyst, sen sprang två killar ut från lekstugan och gården. Det var inte mer med det - killar i den åldern låter mer än flickor i 5-årsåldern; tänkte jag. Men så i måndags vid 17.30, hände samma sak - ett brakande och smällande från lekstugan. Men då reagerade fler än jag - ropade från fönster och balkonger "vad håller ni på med - sluta med det där, etc". Sen blev det tyst och samma killar som dagen före sprang ut från stugan och bort från gården. Ingen av oss kände igen pojkarna. Lekstugan var helt vandaliserad, möbler och leksaker sönderslagna, gardinerna nerdrivna osv. Så jag är i konflikt med dom här killarna: Jag kan inte släppa tanken på dom - inte för att dom är störande utanför vad dom har gjort. Lekstugan går att göra i ordning. Men vad händer med killarna, vad är nästa grej dom gör och varför? Jag är orolig för dom. Ps. En liten butik på Söder i Sthlm har i ett av provrummen en lapp där det står "please don't steal from us, it's only bad karma for you". Agdas karaktär, yrke, biografi.
Innan pensionen arbetade hon som kontorist på ett försäkringsbolag, specialitet skadeförsäkringar. Genom arbetet har hon tillgång till bolagets motionsanläggningar. Agda är första barnet i en arbetarfamilj, pappan arbetade som smed. Mamman var hemmafru. När Agda var 4 år fick hon en syster. Agda tog realexamen, efter skolan arbetade hon under ett år som expedit elev på varuhus därefter som barnflicka, det var ont om arbete. Genom en skolkamrats pappa fick hon anställning på försäkringsbolag: sorterade och delade ut post (tog en kurs i skrivning och avancerade så småningom). Hon var med i scouterna: blåvinge. De var ett gäng, pojkar o flickor, som träffades, gick på bio, lärde sej dansa tillsammans, förälskades sej, kysstes i portuppgångar. Men egentligen hände ingenting förrän hon träffade den ivrigt uppvaktande Ulf och blev med barn. Detta i en liten stad där alla kände till varandra. Hon var 32 år eller 29 - kanske? Besvärlig
person
Vid mötet den 8 januari berättade
Birgitta, diakonissan från Boo församling, om sina upplevelser med att
hjälpa flyktingar. Hennes berättelse var mycket engagerande och fick oss
att inse att Agda inte klarar av att hjälpa den yngre kvinnan på egen
hand. Hon måste hitta någon eller några som hon kan lita på. En arbetshypotes
som Ragnar har är att Agda tar in sina två väninnor i handlingen. Med
det börjar vår berättelse att bli mer och mer befolkad. I huset bor bl.a.
en vresig äldre herre - ovanför Agda ett gäng trångbodda ungdomar (varav
en av dom går på cirkusskola och spelar trumpet - men det är helt min
fantasi). Och Agda har kanske även en välutbildad, bortskämd son och en
rik syster som är översittare - eller....? Tankar om va dokumentärfilmen ska innehålla:
5 mars P.S. Erik (utkastare i krogvärd), drömmer om rymden, blir rastlös vid fullmåne och tillbringar ledig tid på Saltsjöbadens observatorium. 26 mars
2 april MAUD, 67 år och samma ålder
som Agda. Och så har vi LOLO: Lolo tittar gärna på tv och
väldigt gärna på Mosquito med Thomas Gylling (som hon tycker är mycket
sexig - påminner om hennes första kärlek). Och "Så ska det låta" med Harryson
- då sjunker hon med. Hon tycker om musik, sång, dans, god mat och ett
rödvin då och då. Agda: många bra förslag flickor - men jag tror vi börjar med Skärgården - Sunnarö kanske? Där Kurt har sin stuga och jag vet cad nyckeln ligger! Och vad vill Dana? Det är klart att hon följer med. Hon behöver bli omhändertagen - få respit - samla sina tankar. Och så länge som hon inte vet vad hon vill. Så åker hon gärna ut i Stockholms skärgård, går på museer och salsakurs. Fast just nu känns Agda och hennes väninnor och hela situationen jobbigt - påträngande - lite för mycket falukorn och fläskkotletter. Och hon längtar plötsligt efter den mat som hon åt hemma - som mamma och sina systrar gjorde. Dana beslutar sig för att ställa till med kalas - med mångas medverkan och inbjudna. Inte vet jag vilka som är inbjudna men jag tror att jag vet att med det beslutet börjar Dana att leva igen - eller? Vad Dana vill är att ha en
fest! Dana: Ju mer jag komme in i vårt arbete med handlingen så känns det som att det är två huvudroller - Agdas och Danas / båda kommer ju att förändras under filmens gång. Låt oss säga att Dana inte är den fattiga flyktingen utan den rika, välutbildade t.o.m. berömda liksom sin familj / något som i slutänden plattar till son och fru. Dana är definitivt ingen leende docka som finner sig i allt. Hon har levt ett priviligierat liv som plötsligt sätts helt ur spel. Hennes styvfars värderingar som hon tror att hennes bror delar skämmer henne. När Agda hittar Dana så har Dana ingen fast förankring hon hänger en halv meter ovan marken och hon slits mellan solidaritet och kärleken till sin familj kontra sina egna behov av sanning och rättvisa - att få vara den hon är. Hon undanhåller sanningen för Agda, förtiger, ljuger. Men skickar "flaskpost" - hon skriver ner sina tankar / känslor som hon "gömmer / glömmer" så att Agda eller nån annan hittar. När hon till slut känner sån trygghet att hon kan berätta vad som hänt henne så gör hon det naket, förbehållslöst ( inklippta, dimmiga fragmentariska bilder som följer hennes berättelse). Skärgårdsresa. Treatment 1.0/020806 9 oktober Det andra är avskedet mellan Dana och Agda där hopp och förväntan måste lysa genom (ok, det finns en morgondag, en framtid). En scen som gör att jag som publik känner mig stärkt och går ut från bion med en känsla av glädje. 15 oktober Vi har börjat indela oss i grupper. Jag ingår i gruppen som försöker hitta idéer till en dokumentär om oss och hur vi har kommit fram till det vi det vi har kommit fram till. Själv har jag massor av idéer! Fast jag vet inte om dom håller! Jag vet ju vad jag vill se på bio i film. Jag fångas av bilden, okej det finns ju även dialog, men för mej är det bilden som är intressant och som finns kvar i mitt minne (som i Eisensteins " Pansarkryssarens Potemkin": en barnvagn som rullar nedför en lång stentrappa i en park, strider runt om, mamman skjuten). Jag antar att om du har sett den scenen så finns den kvar även hos dej! Jag vet ju inte om en 77-årig gammal kärrings idéer kan kännas riktiga för en 20-åring. Min idé la' jag fram förförra gången på Lava och i varje fall så tycktes Mimon gilla den. Förra tisdagen kunde jag inte vara med på Lava - jag tar hand om barnbarn tis + onsdagar (otroligt utvecklande) alla andra dagar är som regel, väldigt ledig och relativt tillgänglig. Sen till "vår" film - jag börjar tycka om Agda och hennes två vänner och den tafatta översten. Dana är tyvärr fortfarande lite diffus för mej, kanske beror på att jag inte vet var hon kommer ifrån. Tar jag inte in henne kan jag inte tycka om henne - hon blir, för mej, något virvlande. Ungdomarna däremot känns självklara, dom står för kontinuitet, utveckling och glädje.
|
||||||||||||||||||